Carina Bergfeldt bloggar om två veckor vid gränsen mellan El Paso och Ciudad Juárez. Twittrar på @carinabergfeldt

Senaste

Ett kärleksbrev. Till dig.


Flygplansmotorer mullrar runt mig och det är dags att lämna Texas, efter två veckor som reporter på El Paso Times.
En sista blick ut genom fönstret och jag ser solen som förföljt mig med sina 39 grader i två veckor, flaggan med den vita tjuren som för evigt är förknippad med det här stället, och en man som bär en cowboyhatt.
(Kåbojsarna med roliga hattar och stövlar med sporrar har för övrigt varit betydligt färre än jag trodde. Noll sammanlagt. Resans enda besvikelse.)
Jag vet inte hur många gånger du har varit inne på den här bloggen, men du är här nu och jag vill bara tacka dig för det.

Dödens Stad.
the Borderland.
Gränslandet.

Kärt barn har många namn.
Men det fungerar även för platser som kanske inte är lika älskade.
Som Ciudad Juárez.

En av de första dagarna här skrev jag att min förhoppning med den här bloggen var att du verkligen skulle få följa med på resan.
Att du ibland skulle känna ”Åh fan, det visste jag inte”.
Att du ibland skulle ha en klump i magen.
Att du ibland skulle le.

Jag vet inte om jag har lyckats få dig att känna så.
Jag vet bara att jag själv har känt de känslorna under de här knappt 14 dagarna. Om och om igen.

Jag vill att du ska veta att jag har tänkt på dig ofta under min tid i Juárez och El Paso.
När jag har stått vid en säng och tittat på en bebis så liten att han skulle rymmas i min handflata, så ville jag att du skulle få se honom, vara med om början till ett liv mitt i döden.
När jag satt med tre mammor och en pappa, som en efter en höll fram en bild på en älskad och saknad dotter så ville jag att du skulle höra deras berättelse. Känna deras sorg.
När jag stod och tittade på en polis som var så sönderskjuten att bara halva hans ansikte var kvar så ville jag bespara dig det mest fasansfulla, men ändå få dig att förstå att döden är vardag här, men att den inte tar över.
För det får den inte.

Ja. Ciudad Juárez är helvetet på jorden.
En plats där kvinnor våldtas, torteras, mördas och styckas – om de inte säljs som slavar.
En plats där oskyldiga barn dödas av kulor som hamnar fel.
En plats där sju män mister livet varje dag på grund av blodigt, meningslöst våld.
En plats där journalister som rapporterar om eländet riskerar att mördas.
En plats där 9 000 kriminella i mångt och mycket styr.

Men Nej. Ciudad Juárez är inte helvetet på jorden.
Juárez är 3-årige Edgar som leker med en sandhög och 8-åriga Brisa som vill bli läkare.
Juárez är 28-åriga Celeste som sa upp sig från ingenjörsjobbet och flyttade in på barnhemmet Agua Vida för att bli mamma till 75 övergivna barn, och jämngamla Jesus som trots faran tar bilder för att han vill att världen ska se vad som händer.
Juárez är 37-årige Daniel som varje vecka åker ut med preventivmedel i de fattigaste förorterna och säger till unga kvinnor där att de har rätt att bestämma över sina egna kroppar, och Juárez är 61-åriga Guadalupe som hjälper samma kvinnor så att de senare kan föda barn på ett tryggt och säkert ställe, trots att de inte har några pengar.

Jag tror på det här sättet att rapportera.
Att åka till ett land/plats och stanna där en bestämd tid, och på så sätt fokusera ett tag på något som är viktigt, även om det inte är mitt i nyhetsflödet.
Jag tror på att låta dig vara med hela vägen.
Juárez behöver dig. Din nyfikenhet, din medkänsla, din kunskap.

Jag är så otroligt glad att du ville följa med på resan.
…Så tack. Verkligen.
/Carina

Sista köpet i El Paso. ”Don't mess with Texas.” Tänkte ha den på jobbet. På flyget nu. Over and out.

Viktigt meddelande till Schibsted’s Travel Grant Fund

Tack.
Av hela hjärtat.

Avtackning

Två av mina chefer, Ramon och Armando. Och jag och min nya t-shirt. Och kaffekopp.

Till och med avtackningar är annorlunda i Texas.
Plötsligt står du där. Omringad av 50 personer. Som på fullaste allvar förväntar sig ett riktigt tal.

Jag sa följande… fast lite mera utdraget:

  •  Människor i tre länder, USA, Sverige och Mexiko, har undrat varför i hela friden jag valde att åka till Dödens Stad och Gränslandet runt omkring. Av alla städer i världen.
  • Jag kan ärligt säga att jag inte kunde ha valt ett bättre ställe på jorden att tillbringa de här två veckorna.
  • Sättet som människor har välkomnat mig här har värmt mig ända in i själen.
  • Texikansk (förlåt, men det rimmar) gästfrihet och mexikansk värme är något som alla borde få uppleva.
  • Jag kommer att sakna dem.

Det verkade duga.

Om säkerhet

”Hörru. Borde inte du vara på den här sidan snart?”

Jag har tidigare skrivit om hur allvarligt El Paso Times tar på säkerheten.
Hur de utvärderar noga och ofta, och alltid, alltid tar det säkra före det osäkra.
Ville bara så här sista dagen flika in med det senaste exemplet, som gjorde mig rörd.

Jag var i Juárez, på jobb med Jesus.
Vi hade sagt att jag skulle vara över på andra sidan gränsen klockan 18, men så hamnade vi på en brottsplats och det drog ut på tiden.
Kl 18.01 plingar det till i telefonen.
”Snälla, ring det här numret genast.”

Jag gjorde det.
Hann knappt ens säga ”Hej, det är Ca…” innan de avbröt mig.
”Är du ok? Klockan är efter 18 och du är inte här.”

Som sagt.
Säkerhetstänk a’la Texas.
Jag gillar’t.

Avskedsmiddag

Thaifest i Texas

…Här i Gränslandet.
Mina kollegor Diana, Karla, Marisela, Alejandro och Lourdes hade fixat och trixat.

Underbar mat.
Underbara människor.
Underbara samtalsämnen.

Två exempel:

Jag: Vi har inte dödsstraff i Sverige.
Fem kollegor: Va???!!! Varför inte?
Jag: Ja… vi tror inte riktigt på det.
Fem kollegor: Varför inte?

Kollega: Har du någon pistol, eller ett gevär?
Jag: Inget av dem.
Kollega: Varför inte?
Jag: Det är ganska krångligt i Sverige. Det är få som har vapen.
Kollega: Men hur ska du då skydda dig om det kommer fram en kille med pistol?
Jag: Ja… jag får väl hoppas att han inte har vapen heller.
Kollega: Ni har inte dödsstraff och ni har inte vapen… Vad gör ni svenskar egentligen?

Muntert.


Så. I morgon lämnar jag Dödens Stad.
Och trodde därmed att jag lämnade hot och våld bakom mig, för en helg i New York.

Men sedan så började det flimra av ”Breaking News” på tv-apparaterna här på redaktionen. Och enligt informationen som just nu rullar nonstop så finns det ett stort och allvarligt hot mot New York med tanke på tioårsdagen. Tydligen en lastbil med sprängmedel, är det senaste budet just nu.

”Man tror att det är al-Qaida som ligger bakom” säger de precis på CNN.
”De påstår att de ska försöka döda så många amerikaner som möjligt.”
Om 20 minuter håller Michael Bloomberg en presskonferens om läget.

Muntert, som sagt.
Och en smula ironiskt att Dödens Stad känns ganska säker just nu.

Men när kommer eländet till El Paso?

En uttorkad flodfåra och Mexiko. Platsen där jag står och tar bilden är vid El Paso Court House. Här träffade en kula, som avlossades i Mexiko, husväggen. Ingen skadades, men polisen stängde av vägen i flera dagar.

Adam frågade:
”Märkligt att det kan vara sån kontrast mellan El Paso och Juarez. Hur ser amerikanarna på detta?”

Hej Adam,
Jag har haft ungefär det samtalet med sisådär ett tjugotal medarbetare, allt som allt.
Senast på lunchen i dag med fyra kollegor. Det var ganska representativt.

En av dem sa att hon bara väntade på den dagen då våldet kommer över hit.
Hennes argument:

  • Om 3 111 människor dödas årligen 600 meter bort så sprids det. Redan nu träffar ibland kulor från Mexiko byggnader här i El Paso, det har hänt två gånger på det senaste året.

Hon blev dock genast nedröstad av de andra tre.
Deras argument:

  • El Paso har 40 000 militärer på Fort Bliss. Don’t mess with the army.
  • Dessutom, om man bortser från den stora mängder män och kvinnor som är redo att strida… Fort Bliss är ett av de ställen i USA där i princip samtliga vapen som armén använder finns, skarpladdade. Det är deras övningsbana för all ammunition. Så man skulle möta tungt artilleri.
  • Och slutligen: våldet i Juárez handlar om makten över narkotikahandeln. När knarket väl är över i USA är det bara leverans kvar. Maktuppdelningen är redan gjord. ”I USA är det bara ta pengarna och stick”, som en av kollegorna sa.

Vem tror ni har rätt?

%d bloggers like this: