Jake Nunez. 38 år. Border Patrol Agent.
The Detention Centre. Hit förs alla illegala invandrare. Tyvärr totalt fotoförbud där inne. Många datorer, tv-kameror, uppsatta bilder på efterlysta brottslingar, celler.
Den 23-årige kortklippte mexikanske mannen i jeans och vit t-shirt valde fel dag att försöka hitta lyckan på andra sidan Rio Grande.
Hans mål var att hinna till busstationen och hoppa på en buss in i landet, men han hann inte mer än rusa över den uttorkade flodfåran innan han blev tagen av de amerikanska gränsvakterna.
Nu står vi tio meter från varandra i rummet där han ska lämna fingeravtryck. Snart kommer han att sättas i en liten cell, knappt två gånger två meter stor, med vitmålade tegelväggar, stengolv och en fastmonterad träbänk.
Där kommer han att sitta, i väntan på sin träff med domaren.
Mannen tittar ilsket på oss och mumlar något ohörbart. Trots att det redan är åtta federala agenter mellan oss ställer sig Border Patrol Agent Jake Nunez beskyddande framför mig, för att skymma sikten.
För mig eller den gripne?
Oklart.
”Det är för din säkerhet” säger han.
”Man måste alltid vara försiktig i det här jobbet.”
Agent Nunez visar superstaketet. Nuförtiden klättrar folk oftast över med stegar. ”De får vara snabba om de ska hinna undan sensorerna.” säger han.
Vi har tillbringat hela förmiddagen tillsammans, ute i Texas och New Mexicos gränsland.
I hans fyrhjuliga jeep har vi skumpat runt, på jakt efter narkotikasmugglare och illegala invandrare.
Resan hit, till min plats på passagerarsätet i jeepen, har varit lång.
Tre sidor med uppgifter om mig har gått från Sverige via Department of Homeland Security i Washington till El Paso, där de nu är i agentens hand.
”Vi vet ungefär allt om dig nu” säger han.
Långt. Högt. Dyrt. Staketet mellan två världar.
Vi kör ut ur El Paso och till miljardbygget som skiljer USA och Mexiko åt.
Ett 5,4 meter högt staket som byggts från Mexikanska golfen till Kalifornien.
Varje mile, 1,6 kilometer, kostade 21 miljoner kronor.
Men då är det också superdeluxe.
”Du kan köra in en jeep i det här staketet i 100 kilometer i timmen, och det kommer att stå kvar” säger han.
”Att klippa sönder det med en bultsax tar 30 minuter.”
Däcken används för att sopa rent, så att man snabbt ser…
…Fotspår i sanden. Det äldsta och mest säkra tecknet på illegal invandring eller smuggling.
Sanden vi står på är helt jämn.
Jake Nunez berättar att agenten kopplar på tre däck efter bilen och ”krattar” när han går på sitt pass.
”Då ser vi fotavtryck på en gång. Vi kollar en gång i kvarten.”
Marken runt oss är full av sensorer.
Tre olika sorter. Infraröda för kroppsvärme nattetid, seismiska som reagerar på rörelser i marken och magnetiska, som söker efter metall (bilar) som kommer åkandes med illegala invandrare.
”Smugglarna tar från 200 dollar och uppåt. Den billigaste summan är i princip bara för att köra hit dig till lämpligt ställe och dumpa av dig. Klättringen får de klara själva.”
Folk är kreativa.
På den senaste tiden har det använts både repstegar – och hemmabyggda katapulter.
Jake stampar med foten.
Jag gör likadant.
Det tar fyra minuter.
Sedan har vi sällskap av en agent som inspekterar den misstänkta aktiviteten som fått kontrolltornet i El Paso att slå bakut.
Aldrig särskilt långt borta. Varje agent har cirka en kilometer eller två att bevaka.
”De hinner oftast inte springa så långt. Vi är totalt 2 700 agenter som jobbar, bara i det här området”, säger agenten.
Jag frågar den nytillkomne om vi får ta en bild. Han tvekar.
”Vi försöker att undvika att synas. Jake här”, säger han och pekar på min ledsagare, ”måste ju det, för det är hans jobb att guida dig… men det har med säkerhet att göra.”
Jake nickar, först mot kollegan, sedan mot Mexiko.
”Med tanke på det som händer där håller vi oss anonyma. Vissa hatar oss så klart. Vi vill inte att de ska veta vilka det är som förstör deras knark- och smugglingsverksamhet” säger han.
Kollegan åker vidare och jag frågar Jake när han själv är rädd.
Han rycker lite på axlarna.
”Ja, jag skulle aldrig åka över till Mexiko längre, trots att jag har familj där. Och annars… det var en gång när jag var själv mot fem illegala invandrare. Jag höll fast en av dem och de fyra andra kom emot mig. Det var lite jobbigt. Jag berättade för dem att jag hade rätt att använda dödligt våld om de attackerade mig och då försvann de. Men den gången var jag lite… ja, nervös kan vi säga.”
Rio Grande. Som håller på att torka ut. ”Numera kan de vada över här. Den är inte så Grand längre” säger Jake Nunez.
Och på många ställen har floden redan torkat och det är i princip bara att springa över. Där sitter vakterna dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året, och bara stirrar. ”Det blir inte långtråkigt. Har du långtråkigt så gör du inte ditt jobb. Du är, eller ska alltid vara, på vakt.”
Antalet agenter har fördubblats på de senaste fem åren. Jake Nunez säger att de har gett resultat.
”2004 tog vi 122 000 illegala invandrare och narkotikasmugglare. Förra året var siffran nere i 12 000. Det är fortfarande drygt 30 om dagen, men det är lite i jämförelse. Vi räknar med att vara nere under 10 000 i år.”
Han pekar nedåt en dal.
”Det där brukade vara ett hotspot. Vi tog väl 30 varje natt. Nu är det kanske tre eller fyra.”
De flesta hamnar bakom galler i minst en vecka.
Det jobbigaste, säger han, är när det är barn med.
”Hela familjer går över tillsammans. Barn, föräldrar. Vi har inga egna celler för barn utan de får vara med sina föräldrar tills de kan skickas hem till någon släkting i Mexiko. Alla vuxna som kommer över får sitta minst en vecka i fängelse och där kan inte barnen vara med. Det är ju… ja, vi försöker att göra det så bra som möjligt för barnen, traumatisera dem så lite som möjligt. Ibland är det tolvåringar som är ensamma. Det är jättesorgligt. En del av dem vill bara över för att få jobb här, men andra skickas över av knarkkartellerna, eftersom de verkar tro att vi inte åtalar barn. Men det gör vi.”
Agent Nunez berättar att människorna han tar oftast är uppgivna. ”En del är ju arga och hotfulla, men majoriteten är mera ”skit, du fick tag på mig”. Än så länge har ingen försökt att muta mig… och det är ju tur för då måste de åtalas för det också.”
Det finns en kille speciellt, berättar han, som han ofta tänker på.
”Jag tog fast en 17-åring som gick över på knarkkartellernas uppdrag. Han hade fått ungefär 3 300 kronor för det, men han bar marijuana värt nästa 400 000 kronor i ryggsäcken. Hans flickvän var gravid så han var väl desperat. Honom tänker jag på ganska ofta. Han var bara ett barn, och skulle snart få ett barn. Jag vet ju att han, genom att jag grep honom, först kommer att hamna i fängelse här och sedan kommer han skickas tillbaka till Mexiko… där han kommer att vara skyldig knarkkartellerna ersättning för alla droger vi konfiskerade…”
Jake är tyst i ett par sekunder.
”Ja, risken är stor att han redan har fått betala med sitt liv.”
Han tittar ut över landskapet. Ler lite uppgivet.
”…Men det är mitt jobb. Så som jag ser det får jag betalt för att skydda amerikanska medborgare och hålla det där knarket borta från våra skolor. Jag älskar det, trots allt.”
